i Serkans fotspår

Serkans senaste bok är en otrolig, fylld med  konstnärliga bilder samtidig som den fungerar som en guide för landskapsfotografering. Jag har försvunnit flera timmar i boken och dess magi. Många avbilderna är tagna i Norge och då framförallt i nationalparker. Den Norska storslagna naturen verkar ha mycket att erbjuda till den som tycker om fotografering.

Under hösten har mitt vanliga jobb tagit en stor del av min tid och jag kände mig lite sliten. Därför tog jag ett snabbt beslut att nu behövde jag ladda batterierna men vad skulle jag göra jag hade inte något planerat. Då slog det mig jag tar husbussen och åker till Norge och fjällvandrar med kameran. Sagt och gjort fram med kartboken och på med datorn. Bussen skulle gå mot Rondane nationalpark via Fulufjället nationalpark och Sveriges högsta vattenfall.

Jag kom fram till Fulufjället efter 7 timmars körning det var kolsvart ute men stjärnklart så fram med kameran. Det var svårt att se inställningar och jag var rätt så sliten efter resan. Jag tog tre bilder med olika vinklar och tider. Ovanstående bild var den som blev bäst.

Morgonen därpå så var planen att starta tidigt och få morgonljuset när jag var på väg upp för berget. Väderleksrapporten var osäker men kunde erbjuda lite sol i gryningen. Jag startade min vandring upp mot Fulufjällets topp med ficklampan i handen. Stigen var slät och bred och det var inga problem till en början trots att det fortfarande var mörkt. När det började bli brantare så behövdes inte ficklampan längre för nu kom ljuset. Utsikten var fin när jag kom ovanför trädgränsen. Jag började närma mig krönet och väl där bröt solen igenom.

Planen var att följa leden som gick på kanten över vattenfallet och ner på andra sidan fallet för att sedan gå in och fram till själva fallet. Efter ett par hundra meter så mörknade himlen på och det började snöa. Typiskt sikten försvann.

När jag hade gått över bron som  korsade tilloppet till Vattenfallet så tog jag denna bild på stigen som ledde mig genom björkarna. Ljuset var mjukt och stämningen infann sig trots att jag frös lite. Det ligger ett tunt skikt av nysnö på marken.

 

 

 

När jag kommit ner lite ytterligare så snälte snön på marken fort och sikten blev bättre. Nu började fallet att visa sin prakt i det karga landskapet.

Fallet heter Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall Det har en fallhöjd på 93 meter högt, och av dessa är  70 meter fritt fall.

Vägen fram till fallen går på  en bred och fin spång när man kommer ner i dalgången. Spången avslutas med en utsiktsplattform. Men för den äventyrlige så går det att fortsätta fram till vattenfallet. Men ett varningens ord det är såphalt på stenarna. Själv så höll jag på att halka vid ett tillfälle men som tur var så blev jag bara blöt om ena foten.

 

 

Nästan framme vilken syn. Det är väldigt fuktigt i luften och det syns på växterna då dessa är frodigt gröna fast det är sen höst.Man  kunde läsa nere vid infocenter att växterna är speciella p.g.a. den höga luftfuktigheten som råder hela tiden förutom på vintern när hela vattenfallet fryser till is. Isväggen är en populär plats på vintern för isklättrare.

 

 

Framme nu framträder en liten vattenspegel under fallet som inte syns från utsiktsplatsen. Hit når solen endast vid midsommar några  timmar mitt på dagen. Nu är det så fuktigt i luften så man kan nog kalla det regn som rar runt i alla riktningar. Jag får därför problem med att fotografera då det regnar på linsen oavbrutet.

 Jag vänder tillbaka och börjar följa stigen ner genom skogen mot husbussen. På vägen ner så går man genom en väldig gammal skog som det inte har bedrivits någon typ av skogsbruk, så de äldsta tallarna är ca 500 år gamla

 

 

 

Nu fortsätter färden in i Norge och mot mitt mål Rondane. Det blir ett flertalet stopp längs med vägen då Norge bjuder på sin storslagna natur med förunderliga landskap. Bilden på höger sida är ett resultat från ett av stoppen. Den är tagen direkt från landsvägen.

Framme vid Rondane vilka vyer

 

 

 

 

Tyvärr så blev vädret sämre dagen efter och väderprognosen var tyvärr inte till någon hjälp så jag vände på bussen och började rulla hemåt. På vägen hem blev det en avstickare till Nipfjällets nationalpark som ligger strax ovanför Idre och är väl värt ett besök.